Absiko-Tjäktjastugan

9 juli
Sällan har jag blivit så glad för en ful kartong och samtidigt så nedtyngd. Ny mat betyder nya tunga kilon i ryggsäcken. Detta är den sista depån med 7 dagars mat och diverse krimskrams efter detta blir det tätare depåer och mindre att bära. 

Runt 16:30 fick jag kliva igenom den ikoniska porten som betyder starten på Kungsleden och inledningsvis var den kunglig. Bred som en traktorväg och väldigt lättvandrat. Kilometerna rusade på och jag var ganska snabbt framme vid Abiskojaurestugorna som var min tilltänkta tältplats. Dock så beslutade jag att fortsätta istället, så jag vek aldrig ens av mot stugorna utan fortsatte direkt mot Alesjaurestugorna. Då blev det först lite stigning men fortsatt fin led. Jag hade spanat in ett vindskydd på kartan där jag tänkte tillbringa natten. Stället visade sig vara en liten stuga vid namn Rádunjárga och man får visst inte övernatta där utom i nödfall. Men är man gangster så är man! Här märks det att man är i Sverige igen. Folk har lämnat sopsäckar med äckelskräp och även stuvat undan sopor i vedboden. Det finns även ett dass här men där har jag inte ens vågar titta in. En bra dag men jag har kraftig värk i vänster knä när jag går utför. Ska ta det lite lugnare i morgon och hoppas det är någon tillfällig överansträngning eller annat övergående.

10 juli
Dagen inleddes i strålande sol förbi Alesjaure. Men där någonstans på vägen till Tjäktja svartnade det rejält. Knäet började låsa sig och hoppa ur läge. Vilket medför att jag inte kan stödja alls förutom i uppförsbacke. Tar mig mirakulöst fram till med låst knäskål och noll stabilitet i sidled. Där i samråd med stugvärden kontaktar vi fjällräddningen och det fanns bara en väg ut. Bittra tårar hjälper föga mot ett knäskål fylld av blod och en instabil knäled. Det är sjukt jävla bittert. Jag är i toppkondition, fötterna är i toppskick, psyket i topp och jag känner mig som en maskin. Men 4.5 mil in på Kungsleden sen igår måste jag evakueras. Knäet är trasigt medans alla mina andra kontrollerande värden är kanon. Helikopter! Jag kommer i all framtid hata det ordet. Jag visste risken med knäet innan jag gav mig iväg. Men jag har svarat ruskigt bra på tyngre träning och belastning så trodde inte att det fortfarande var en stor riskfaktor. Jag hade inte kunnat gjort något annorlunda och det känns skönt. Jag gav järnet och knäet hade enligt första utsago lika gärna kunnat kollapsa under en söndagspromenad. Så färdigvandrat med denna knäskål. Tur att det finns proteser!
Epilog
Kommit hem till en lägenhet som kändes tom och livlös. Då kom tårarna igen även om jag vet att jag gjort allt rätt. Att knäet skulle gå sönder är inget jag kunnat påverka. Tomheten, uppgivenhet och sorgen är total. Livet är inte alltid rättvist. Från att gå i solen och småskratta för sig själv hur snabb och enkel Kungsleden verkar vara och hur ivrigt fundera över hur mycket snabbare jag skulle ta mig fram till Kvikkjokk än planerat. Tills att minuten efter känna knäskålen svälla och höra krasande ljud vid varje nedslag. Paniken och smärtan gjorde mig till en början förvirrad och jag försökte bara hitta andra sätt att gå på. Men när jag inte längre kunde stöda på knäet i minsta lilla terräng nedgång så insåg jag att detta var definitiv slut. Jag tänkte att skit samma, smärta klarar jag. Men knäet vek sig varje steg och det var rent ut sagt mekaniskt omöjligt att gå. Jag må vara dum och envis men att åla mig fram i ytterligare 100 mil var inte ett alternativ. Sista biten upp mot stugan märkte jag att jag kunde underlätta trycket mot knäet genom att gå sidledes, lite som en krabba. Det tog mig i alla fall fram till säkerhet även om jag höll på att svimma när jag måste klättra på en liten stege till sista broinfästningen. Jag skakade av frustration, smärta och ren och skär vrede. Så det var med skälvande händer jag lyfte deras nödtelefon och anropade fjällräddningen.

Sedan fick jag vänta på deras beslut och jag försökte under tiden få i mig lite mat, dock utan framgång. Varje tugga gjorde mig spyfärdig och jag började planlägga att jag kanske kunde fortsätta ändå om jag fick tag på riktigt starka smärtstillande, typ morfin eller liknande. Men insåg på vägen ut ur stugan att det var omöjligt. På sin höjd hade jag kunnat tagit bort smärtan men mot att knäet viker sig hjälper piller föga. Och jag insåg det totalitära slutet. Då återkom fjällräddningen med beskedet att de skulle evakuera mig med helikopter. I väntan på fjällräddningen gjorde jag ett nytt försök att ta på mig packningen och trampa runt lite men benet hängde inte med och jag var tvungen att förlita hela min tyngd på stavarna och det var omöjligt att röra mig framåt. Jag kunde som tidigare bara ta steg i sidleds. Så slutade denna saga och sista kapitlet är skrivet i en kall strömmande fors av tårar. Nu väntar vidare läkarkontroller, utredning och rehabilitering. Något annat projekt är ännu inte planlagt men en idé har börjat gro. Något nära vatten som mestadels bara innefattar ansträngning av överkroppen. Nämligen Havspaddlarnas Blå Band. Men först ska jag återgå till vardagen, njuta av sommaren på näst bästa sätt och vårda relationen till nära och kära. För i slutändan är det allt som är viktigt i livet. Kärlek och hälsa.

By | 2018-07-11T14:23:17+00:00 juli 11th, 2018|Categories: Gröna Bandet 2018, Tankar & Funderingar, Träning & Kost|2 Comments

About the Author:

2 Comments

  1. kalle 2018-07-24 at 13:58 - Reply

    ja iaf skall du bära med dig att du fått en uppleva och fler upplevelser att komma för du har blivit biten av friluftslivet :). själv gör jag mest dagsturer kokar kaffe i min kaffe panna o njuter vid olika sjöar ;P , och kajak fungerar ju som sagt om benen är lite krassliga. önskar dig lycka på fler äventyr! kanske kan du ta med nära o köra också :). bra skrivet iaf :).

    • LW 2018-07-24 at 21:25 - Reply

      Tack! Just nu är det viloläge i soffan som gäller. Ingen ordentlig diagnos av knäet är möjlig innan magnetröntgen. Blir lite smått galen av detta, en sommar vars hela planering utgick från att bara gå och njuta har ändrats till liggandes med värk. Men jag har gett mig fan på att det inte är slutet på äventyr. Finns det en fysisk möjlighet efter rehabilitering att fortsätta vandra så blir det ett nytt försök till nästa sommar. Om inte så ska alternativ med paddling på allvar betraktas. Dock är det dyrt och jag jag behöver lära mig allt från grunden så det får bli ett mer långsiktigt projekt.😀

Leave A Comment