Bakgrund 2017-10-17T17:20:53+00:00
Dr. Jekyll
Mr. Hyde

Prioriteringar

Att min sambo står ut med mig 100%
Att min hund är frisk ock kry 99%
Hitta ett par skor jag kan hantera livet ut. 97%
SLUTFÖRA GRÖNA BANDET 2018 95%
Sammanhängande promenad: 1mil per dag. 80%
Styrketräning, varannan dag. 70%
Tappa 10kg i vikt. 70%
Prioritera lätt och kvalitativ utrustning. 65%
Torka och frysa egen mat. 60%

Varför sitter jag då här med en vansinnig plan att gå cirka etthundratrettio mil? Det enkla svaret som inte kräver en läkares utlåtande är att jag är lite smått dum i huvudet. Jag planerar att gå i mina trasiga skor tills de att de passar igen eller tills det att jag har förstått att det inte är skorna i sig det är fel på. Det går alldeles utmärkt att gå i trasiga skor, det kräver bara lite annorlunda och något mer slitsam teknik.

Men jag är trött på att känna mig som ett par trasiga skor, jag är inte gammal eller förstörd nog för att acceptera detta.

Det är något som saknas, men jag vet inte vad. Det har alltid varit så tror jag. Jag har prioriterat fel i livet, jag har ibland satt mig själv för högt upp men även låtit mig utnyttjas som en enfaldig dåre. Jag brukar ibland skämtsam säga att jag var mer blåögd när jag var yngre, vilket också stämmer. Mina ögon har skiftat färg, de är inte längre blåa. Men jag tror inte det är en fysisk manifestation mot mitt naiva yngre jag. Det är nog bara naturens sätt att anpassa sig till en alltmer sliten och trött själ.

Vi har nog alla upplevt trasiga skor någon gång under våra liv. Det kan handla om äktenskap, föräldraskap, ekonomi, arbete osv och jag har misslyckats kapitalt med allt ovanstående. Jag har även tidvis varit väldigt framstående inom det jag företagit mig. Jag tror en del av min sjukdomsbild de senare åren är just den att jag ger allt och lite till, jag arbetar bäst när jag kan hänge varje vaken stund till åt ett projekt. Påfrestande för de man lever med, men de lär sig förhoppningsvis att se det som en tillgång  hos en partner istället för något negativ. Även om jag oftast vandrar på den tunna röda linjen och även har svårt att känna efter när min egen kropp och själ får nog.

Min egen rehabiliteringsresa har på sistone handlat mest om att utesluta mediciner. Jag tror att jag under en femårsperiod har provat och varit förskriven över 20 olika kemiska preparat inom ångestdämpande, antidepressivt, sömnmedicin och psykosrelaterade. Alla med lång konvalescens innan förbättring sker. Inget har funkat tillfredsställande. De som har hjälpt mig i eget tycke är även de som gett mig biverkningar och andra symtom som är vida eller överskrider det den ska vara behjälplig mot. Ett exempel är att jag gick från att väga 78kg till 118kg på lite mer än ett år. Följden av detta var ytterliga sömnbesvär med möjlig sömnparalys och ständiga andningsuppehåll direkt jag sover på rygg. Skyhögt blodtryck och en väldigt minskad sexuell drift.

Dessa åkommor är snart lösta av eget bevåg. Mindre föreskriven medicinering, massa motion med vovven och striktare kost samt minskat alkoholintag. Jag har i skrivandes stund ett relativt normalt blodtryck och väger knappt 99kg. Äter dock fortfarande blodtrycksmedicin, vitamin B12, Folacin och vid sällsamma fall även Sobril och Imovane för att gå ner i varv när verkligheten kommer ifatt och jag känner att stressen blir påtagligt skadlig.

Så nu tror jag att jag har nått den punkt i livet där jag är tvungen att göra denna vandring. Jag dras till det, jag drömmer om det och jag fantiserar över möjligheterna att tänka fritt i min ensamhet. Jag slits däremot itu av tanken av att vara borta från de som jag älskar här i livet. Jag har svårt att lita på människor, jag har svårt att tro att någon verkligen kan älska mig som jag är. Jag har svårt att vara ensam och borta från dem som betyder något i mitt liv. Men jag älskar även ensamheten de gånger den är självvald. Att bli bortvald, bortprioriterad eller bara bortglömd är min stora akilleshäl.