Absiko-Tjäktjastugan

By | 2018-07-11T14:23:17+00:00 juli 11th, 2018|Categories: Gröna Bandet 2018, Tankar & Funderingar, Träning & Kost|

9 juli
Sällan har jag blivit så glad för en ful kartong och samtidigt så nedtyngd. Ny mat betyder nya tunga kilon i ryggsäcken. Detta är den sista depån med 7 dagars mat och diverse krimskrams efter detta blir det tätare depåer och mindre att bära. 

Runt 16:30 fick jag kliva igenom den ikoniska porten som betyder starten på Kungsleden och inledningsvis var den kunglig. Bred som en traktorväg och väldigt lättvandrat. Kilometerna rusade på och jag var ganska snabbt framme vid Abiskojaurestugorna som var min tilltänkta tältplats. Dock så beslutade jag att fortsätta istället, så jag vek aldrig ens av mot stugorna utan fortsatte direkt mot Alesjaurestugorna. Då blev det först lite stigning men fortsatt fin led. Jag hade spanat in ett vindskydd på kartan där jag tänkte tillbringa natten. Stället visade sig vara en liten stuga vid namn Rádunjárga och man får visst inte övernatta där utom i nödfall. Men är man gangster så är man! Här märks det att man är i Sverige igen. Folk har lämnat sopsäckar med äckelskräp och även stuvat undan sopor i vedboden. Det finns även ett dass här men där har jag inte ens vågar titta in. En bra dag men jag har kraftig värk i vänster knä när jag går utför. Ska ta det lite lugnare i morgon och hoppas det är någon tillfällig överansträngning eller annat övergående.

10 juli
Dagen inleddes i strålande sol förbi Alesjaure. Men där någonstans på vägen till Tjäktja svartnade det rejält. Knäet började låsa sig och hoppa ur läge. Vilket medför att jag inte kan stödja alls förutom i uppförsbacke. Tar mig mirakulöst fram till med låst knäskål och noll stabilitet i sidled. Där i samråd med stugvärden kontaktar vi fjällräddningen och det fanns bara en väg ut. Bittra tårar hjälper föga mot ett knäskål fylld av blod och en instabil knäled. Det är sjukt jävla bittert. Jag är i toppkondition, fötterna är i toppskick, psyket i topp och jag känner mig som en maskin. Men 4.5 mil in på Kungsleden sen igår måste jag evakueras. Knäet är trasigt medans alla mina andra kontrollerande värden är kanon. Helikopter! Jag kommer i all framtid hata det ordet. Jag visste risken med knäet innan jag gav mig iväg. Men jag har svarat ruskigt bra på tyngre träning och belastning så trodde inte att det fortfarande var en stor riskfaktor. Jag hade inte kunnat gjort något annorlunda och det känns skönt. Jag gav järnet och knäet hade enligt första utsago lika gärna kunnat kollapsa under en söndagspromenad. Så färdigvandrat med denna knäskål. Tur att det finns proteser!
Epilog
Kommit hem till en lägenhet som kändes tom och livlös. Då kom tårarna igen även om jag vet att jag gjort allt rätt. Att knäet skulle gå sönder är inget jag kunnat påverka. Tomheten, uppgivenhet och sorgen är total. Livet är inte alltid rättvist. Från att gå i solen och småskratta för sig själv hur snabb och enkel Kungsleden verkar vara och hur ivrigt fundera över hur mycket snabbare jag skulle ta mig fram till Kvikkjokk än planerat. Tills att minuten efter känna knäskålen svälla och höra krasande ljud vid varje nedslag. Paniken och smärtan gjorde mig till en början förvirrad och jag försökte bara hitta andra sätt att gå på. Men när jag inte längre kunde stöda på knäet i minsta lilla terräng nedgång så insåg jag att detta var definitiv slut. Jag tänkte att skit samma, smärta klarar jag. Men knäet vek sig varje steg och det var rent ut sagt mekaniskt omöjligt att gå. Jag må vara dum och envis men att åla mig fram i ytterligare 100 mil var inte ett alternativ. Sista biten upp mot stugan märkte jag att jag kunde underlätta trycket mot knäet genom att gå sidledes, lite som en krabba. Det tog mig i alla fall fram till säkerhet även om jag höll på att svimma när jag måste klättra på en liten stege till sista broinfästningen. Jag skakade av frustration, smärta och ren och skär vrede. Så det var med skälvande händer jag lyfte deras nödtelefon och anropade fjällräddningen.

Sedan fick jag vänta på deras beslut och jag försökte under tiden få i mig lite mat, dock utan framgång. Varje tugga gjorde mig spyfärdig och jag började planlägga att jag kanske kunde fortsätta ändå om jag fick tag på riktigt starka smärtstillande, typ morfin eller liknande. Men insåg på vägen ut ur stugan att det var omöjligt. På sin höjd hade jag kunnat tagit bort smärtan men mot att knäet viker sig hjälper piller föga. Och jag insåg det totalitära slutet. Då återkom fjällräddningen med beskedet att de skulle evakuera mig med helikopter. I väntan på fjällräddningen gjorde jag ett nytt försök att ta på mig packningen och trampa runt lite men benet hängde inte med och jag var tvungen att förlita hela min tyngd på stavarna och det var omöjligt att röra mig framåt. Jag kunde som tidigare bara ta steg i sidleds. Så slutade denna saga och sista kapitlet är skrivet i en kall strömmande fors av tårar. Nu väntar vidare läkarkontroller, utredning och rehabilitering. Något annat projekt är ännu inte planlagt men en idé har börjat gro. Något nära vatten som mestadels bara innefattar ansträngning av överkroppen. Nämligen Havspaddlarnas Blå Band. Men först ska jag återgå till vardagen, njuta av sommaren på näst bästa sätt och vårda relationen till nära och kära. För i slutändan är det allt som är viktigt i livet. Kärlek och hälsa.

Min resa har startat!

By | 2018-07-08T21:51:12+00:00 juli 8th, 2018|Categories: Gröna Bandet 2018|

Sammanfattning av resdagar till Treriksröset 2-3 juli.

Tåg 30 min försenat och mitt spontant infall med 10 månaders planering höll på att sluta redan i Gävle. Men eftersom jag är snabb som attans hann jag ändå på tåget vid bytet efter ett par effektivt investerade löpsteg.

Tåget var fullt och likaså den kupé jag delade med 5 andra. Jag är jävligt tacksam att jag hade förbokat en plats i liggvagn.

 

Det började med att vi tittade på varandras vader, så som män gör i en delad tågkupe innan de känner sig bekväma nog med ögonkontakt. Han var klart norrländsk till utseendet och efter ett glas öl och allmänt prat stog det klart att han var alla fördomar för en norrländsk man personifierar. Kanske just därför jag i alla fall gillade att samtala med honom. Han berättade om jakt, fiske, järnmalm, fylla, hockey, fotbollshuliganer och invandrare. En man med många historier och tips hur jag bäst överlever denna vandring.

Jag var tvungen att genast köpa en kniv och ett fiskespö deklarerade han. Han berättade också att han hade rapporter om att det var dåligt med mygg i år norr om Kiruna. Det är en av hans historier som jag verkligen hoppas är sann. Ett trevligt möte med en hemvändande norrlänning!

Kupén delades även med en äldre herre som även han skulle åka upp till sitt forna hem och där plocka bär. En kvinna skulle till Abisko på 2 dagars semester och hoppades på att få inspiration till att fortsätta skriva färdigt sin bok. Sen var det även två stycken “Militanta feminist flator” I alla fall om man lyssnade på den inledande mannen. Det är jävligt tråkigt att åka tåg. Men upptäckten av möten, diskussionerna och det gemensamma att lyckligt vara på väg mot resans mål är nog värt det ändå.

Blev vansinnigt rastlös av tågandet och att sova i en liggvagn med 5 andra människor och tågtunnlar som ger lock för öronen var inte lätt. Ryggsäcken var så trångt undanstuvad att jag inte kom åt den under resans gång utan att be alla lämna hytten i logistiskt ordning. Och det gjorde jag inte. Väl framme i Kiruna irrade jag runt lite i tog ut lite mer kontanter (tänkte på om jag var tvungen att betala för “liften”). Jag köpte färdiglagade köttbullar, 1 kortflaska och läskeblask till lunch.

I jakt på toalett sprang jag bara på mynt toaletter utan mynt på mig så blev att vattna stadsträdgården i Kiruna istället. Närmaste buskageliknande jag hittade. När man är ivrig och väntar på att få ge sig iväg är 4.5 timmar en evighet men jag kom till slut på bussen till Karesuando och busschauffören var “service minded” och släppte även av mig nära gränsövergången till Finland och Karesuanto. Där väntade ett nervöst projekt att fortsätta min resa med tummens hjälp. Efter att ha pinkat in revir direkt när jag klev över gränsen så svidande jag om till mitt mest fördelaktiga utseende. Tror att just den detaljen bar frukt. Efter cirka 2 kilometers knatande stannade en finsk herre som hade ärende just i Kilpisjärvi. Under de elva milen fick jag på knagglig svenska reda på att han var en jävel på att fiska och plocka bär. Han rabblade bärsorter och jag bara nickade och höll med. Kommer inte ihåg hans ord för det men misstänker att favitbäret var hjortron även om han envisades med att kalla det något annat. Han ville tillika inte ta emot de pengar jag erbjöd mig och han erbjöd sig att stanna vid affären i Kilpisjärvi innan han körde mig ända fram till starten på stigen till Malla naturområde och spåret till min startplats vid Treriksröset.

Väl framme började jag vandra i strålande sol och fick en svindlande känsla över alla vyer och hotfulla berg. Efter cirka 12 km anlände jag till det kända röset. Jag hade i förväg planerat att sova i en av de gratisstugor som finns ungefär 200 m innan Treriksröset. Tyvärr var de redan tagna i anspråk, plus att det stod två tält utanför. Så det blev att slå upp tältet. Jag hade tacksamt kollat på väderprognosen och det såg väldigt instabilt ut så jag valde att slå upp tältet så fort som möjligt. Just när jag var klar och satt och lagade kvällsmat så började det ösregna. Jag somnade dock ganska ingående efter middagen och vaknade alldeles för sent i eget tycke. Som tur är vaknade jag utvilad torr, tältet stod kvar och jag hade 100 meter till Treriksröset. Vad mer kan man önska sig?

4 juli (33 km)

Jag försov mig eller glömde att ställa in larm om man så vill och i dåligt väder fick jag förbereda mig i tältet. Tejpa fötter, kladda med vaselin, packa om ryggsäcken och äta frukost inomtältes.

Sen stegade jag stolt och modig som en tupp fram till den stora gula och i mitt tycke riktigt fula betongklumpen och började smattra selfies för att kunna bevisa att jag startat min första etapp från Treriksröset till Abisko.

Sen gick jag i blåsigt, halvregnigt väder och ömsom skrattade och gråtandes. Så obeskrivligt jävla underbart att vara äntligen vara på väg. Nu är det bara att gå tills det att jag kommer i mål eller självdör. Att bryta finns inte på kartan!

Vad tycker jag då inledningsvis om de finska, svenska och norska fjällen? Det finns inte mycket att se. Det finns för mycket att se! Jag önskar jag hade bredare panorama seende, split-vision och 360 graders möjlighet. Jag hade förutspått det vackra men inte ens i mina vildaste drömmar hade jag kunnat föreställa mig detta. Jag skulle kunna stanna varje steg för att fotografera och filma men det räcker inte varken tid, mat eller batterier till för. Men en sak är säker och det är att detta är minnen som varar livet ut!

Efter 15 km i tilltagande vind var jag vid pältsastugan där blev det att lufta lite fötter och äta lunch innan jag fortsatte mot nästa stuga på leden Rostahytta i Norge.

Vädret har inte varit fantastiskt men alla intryck, de enorma omgivningarna, känslan av eufori och adrenalin gör knappt vinden och regnet kännbart. Sen tilltog dimman på höjderna och jag såg bara en rösmarkering framåt åt gången. Då på bästa dramatid ser jag mina första skrämda renar som rusar framför mig. Helt otroligt vilken känsla!

När jag hade drygt 8 kilometer kvar av dagens planerad 33 km så fick jag även känna på mitt första iskalla och lite utmanande fjällvad. På andra sidan strömmen satt en finsk man och han visade var det var lättast och grundast att ta sig över. Så jag klev i med byxor, skor och en liten klump i magen. Det gick galant och adrenalinet flödade på nytt. Det visade sig att han suttit på den stenen och bytt skor i närmare 30 minuter och hade just snörat på sig sina väldigt höga vandringskängor igen. Han sa till mig att “You make it look so easy”. Mitt livs första vad och jag insåg än en gång hur överlägset jag tror det är att gå i lätta trailrunners.

Nästan framme vid Rostahytta väntade nästa utmaning. Jag började bli lite seg och kände mig lite låg på blodsocker och då uppenbarar sig en hängbro över ett iskall blott ruskigt forsande vatten. Den var hög, vinglig, knackig och sned och har garanterat för människors framtida säkerhet sett sitt bäst före datum. Men jag överlevde mirakulöst nog och tog mig fram till Rostahytta. Där lyxade jag till det med en inkvartering. Jag hade någon skenbild om att jag skulle vara själv på platsen men de två största stugorna var knökfulla. Jag hade tur och i en liten stuga var det bara ett sällskap som åt lunch. Värme, säng, madrass, skydd mot väder och vind. Två timmar efter mig kommer den hjälpande finnen dit med och han var mäkta imponerad av min hastighet. Jag erkände inte för honom att jag var alldeles för taggad efter badet när jag ångade på. Men jag tog en titt på klockan och det visade att jag gick i 6.5 km/h. Det är lite väl snabbt och osäkert när det är dimma och man är i ny och för mig främmande terräng. Ingen täckning på telefonen och denna sammanfattning skrivs ned för att publiceras vid nästa nästa tillfälle. Nu en påse kanelgifflar jag fortfarande släpar på sen tåget!

Morgondagen inleds mot Daertahytta sedan Dividalshytta. Men det är det riktigt lång och osäker på hur det är med tältplats då det verkar ganska brant på sina ställen.

5 juli (42 km)

Vaknade tidigt och började gå mot daertahytta redan 05:30. Först rejäla stigning sedan grymt stenig och brant nedåt innan jag nådde daertahytta. Drygt 17 km på 5.5 timmar det säger lite om hur terrängen är. Jag är glad att jag inte slarvat med benträningen för det är bitvis rejält tungt ändå. Men vackert! Obetalbart vackert. Lunch sen vidare mot Dividalshytta. Tror dock inte jag når ända fram det är 25 km bort.

Jag nådde ända fram med det var tungt mentalt och fysiskt. Inledningsvis var riktigt bra led och jag ångade på och tänkte att detta går nog bra. Men efter 15 km så började jag bli seg och funderade som mest på vart jag skulle ta en välbehövlig-äta-socker-och-vila-benen paus när två vandrare närmar sig. Vi pratade lite och de berättade att leden framför mig var lätt och nästan bara nedför ända till Dividalshytta. Stärkt av deras upplysningar skippade jag pausen och stegade vidare. Vet inte hur de var funtade men de glömde berätta om ett 150m knä djupt vad i strömmande vatten och även att jag skulle bestiga två berg innan den 2km långa och otrevligt branta nedförsbacken kom. Så då har jag lärt mig att inte lita på andra och att själv ta fram kartan och studera terrängen framför mig. Ett bra men slitsamt dagspass på cirka 42 km. Väl framme var jag själv i båda stugorna, däremot var det två andra gröna Bandare som tältade. De startade i söndags och jag hade visst gått ikapp dem nu. Ensam i stugan passade jag på att koka vatten och tog med det ut i vedbon och tvagade av mig 4 dagars blod, svett och tårar. Ruskigt skönt! Vädret soligt på morgonen, molnigt men uppehåll på eftermiddag. Galet stark midnattssol.

6 juli (34 km)

Tog lite sovmorgon och startade med att gå mot Vuomahytta. Molnigt, vindstilla, varmt och fuktigt. Jag undrar om midnattssolen spelar in på det. 17 km med mycket lera och sumphål. Gick förbi den mäktigaste älv jag sett! Jag hörde på långt håll hur den mäktigt dånade. Kom fram till Vuomahytta vid 12:30. Lång lunch och vila sen fortsätta åtminstone 17 km till mot Gaskashytta. Leden var stenig och med regn och dimma var det mest bara tråkigt att gå. Det går långsamt för det går helt enkelt inte att gå snabbare och balansera på hala stenar. Jag trampade även igenom en snölega och var typ 2 cm ifrån att slå höger knäskål i en riktigt arg och elak sten som troligen hade satt stopp för fortsatt resa. Men det gick bra och nu sitter jag ensam i Gaskashytta och med lite täckning på mobilen. Mat och tvagning sen sängen! Imorgon bär det av mot Altevasshytta och sen Abisko. Jag har dock inga planer på att nå Abisko redan i morgon.

7 juli (36 km)

Lättvandrat, blött lerigt men okej i regnet. Över de värsta sumphålen var det spångat. Börjar se civilisation nu. Jättetråkigt med sönderkörda 4 hjulspår och vid altevasshytta så stog det massa bilar. Det skall enligt skylt vara 24km till lappjordhytta. Hursomhelst går jag ditåt efter lunchen. Regnigt. Men ska upp i bergen igen så där lär det vara bilfritt. Ser ut att vara en rejäl stigning på börja av eftermiddagspasset. Fin med jobbig vandring de kvarstående 24 km. Uppehåll med blåste rejält kallt på höjderna. Och några kalla otäcka vad. Sitter i en stuga kallad gamla Lappjord där ena halvan utgörs av vedbod. Trött i kroppen men tacksam för allt vackert och att jag har klarat mig utan skador. Vädret har varit varierande med sol, regn och blåst. Dock aldrig någon fara för nedkylning så jag har haft en otrolig tur.

8 juli (23 km)

Idag fortsätter färden mot Abisko, men först ska Pålnoststugsn passeras. Rejält väderskifte och närmare 20 grader varm vilket gjorde den första milen i berg-och-dalbane-landskap underskattat jobbigt. Sen öppnades sig landskapet och det var fina promenadstigar hela vägen till STF Abisko. Tacksam för att vara framme men den lyckan varade inte länge. Bussgods har inte lyckats leverera min depålåda med mat och kartor. De har heller ingen kundtjänst öppet under helger! Så nu äts all min intagna tid upp i väntan på morgondagens leverans klockan 15:30. I Bästa fall vill säga, kan inte göra mer nu än att vänta in morgondagen och skälla järnet av den stackare som har otur att svara i telefonen i morgon när jag ringer.

Det mulnade på mot eftermiddagen och nu regnar det lätt och jag ligger i tältet och tröstar mig med 1.5l Coca Cola. Det var gott, men inte Troccadero gott! Har duschat och tvättat kläder. Ingen aning om den blivit renare så det är alltid intressant i närheten till andra människor om hur illa man egentligen luktar. 😀

För bilder hänvisar jag tillsvidare till min Instagram. Länk högst upp på sidan. Kommer lägga upp redigerade bilder vid hemkomst.